Ryttarens Utrustning.

Ridhjälm
Att ha ridhjälm på sig under ridning är ett måste och det är viktigt att den är godkänd av konsumentverket. Hjälmen skyddar ditt huvud i många situationer och det är klokt att ha hjälmen på när du går in i en hage med hästar. När man jobbar med hästen på marken, till exempel leder eller longerar, är det också bra att ha hjälmen på.

 Stövlar, Shortchaps och ridskor
Vid ridning är det viktigt att ha en sko eller stövel som har klack, eftersom den hindrar foten från att glida igenom stigbygeln och fastna. Rid därför aldrig i gympaskor.

Handskar eller vantar
Det är ett bra tips att rida med handskar eller vantar eftersom man då slipper att få blåsor i händerna av tyglarna. De finns i många olika material och prisklasser. Vantarna fungerar bäst om de har gumminoppor på insidan så att tygeln inte glider mellan fingrarna. Vanliga skinnhandskar fungerar lika bra som speciella ridhandskar.

 Byxor/Ridbyxor
Det viktigaste är att byxorna sitter skönt och inte skaver någonstans.
När man ridit ett tag kan det vara dags att köpa ett par ridbyxor, de har inga sömmar som kan skava mot sadeln och de är gjorda för att hålla länge.
Ridbyxor finns också med mockaförstärkning på insidan av knäna eller längs hela insidan av benen och en den del av stjärten som sitter i sadeln. Då kallas ridbyxorna halv- eller helskodda.

 

Säkerhetsväst
Den skyddar inte mot allt men lindrar och fördelar trycket av ett fall. Välj en modell som är godkänd och sitter så att den skyddar din kropp maximalt, hur den ska sitta får du hjälp med i butiken. Det finns flera modeller och olika nivåer på skydd och kan ta en liten stund innan den sitter riktigt bekvämt eftersom den mjukas upp av kroppsvärmen.

 

Hästars läten och kroppsspråk.

Gnäggningar - Precis som vi människor känner igen välbekanta röster i telefon utan att se den andra människan känner hästar igen andras gnäggningar. Gnäggningar förekommer i olika situationer t.ex. när man kommer till en tävlingsplats för att kontrollera vilka andra som är där, när en kompis leds bort, när stallet är tomt, när ett sto letar efter sitt föl. Hästen håller huvudet högt när den gnäggar. Hästar som gnäggar lågt, det kallas för muller används för att välkomna hästkompisar eller människor, ett sto för att prata lugnt med sitt föl. Hingstar uppvaktar sina ston med ett speciellt muller. Ett muller kan även användas i välbefinnande vänskaplig signal som vid matning i stallet.

Frustningar/fnysningar - När en häst ser något farligt frustar/fnyser den. Ofta kombinerar hästarna olika delar av kroppsspråket för att visa vad de vill. Ett exempel är en lösgående häst som blir skrämd av någonting, den reagerar med hela kroppen. Den frustar/fnyser, håller halsen i en böjd båge, huvudet och svansen hålls högt, öronen är spetsade, de flesta muskler är spända och steget är högt. Denna ställning varnar andra hästar och snart har hela flocken i hagen samma kroppsrörelser. En del hästar är inte så rädda men gör så ändå för att de är uppspelta och låtsas vara uppskärrade.

Skriande och pip- Små skrin används vid upphetsning i parningssammanhang mellan sto och hingst. Skriet använd också av stoet om hon ska varna andra hästar för att hålla sig borta från hennes föl, hon vänder ofta baken emot och stryker öronen bakåt. Pip används när nya hästar hälsar på varandra.

Stönande- När hästar anstränger sig kan de stöna, t.ex. vid hoppning eller fölning. De stönar också vid magsmärtor och när de reser sig upp.

Öronen - Spetsade och vända framåt betyder att hästen har blivit skrämd och måste vara på sin vakt, det kan även betyda att hästen har sett något på avstånd. Ett öra bakåt och ett framåt betyder att hästens uppmärksamhet är delad på fler ställen. Bakåtstrukna öron betyder fler saker; undergivenhet, fruktan men vrede visas genom helt bakåtstrukna öron. Delvis bakåtstrukna öron betyder dåsighet och ängslighet. Är öronen vinklade är sidorna och öppningarna riktade mot marken visar hästen att den vilar eller är ointresserad. Hängande öron vid sidan av huvudet visar att hästen inte är frisk, den har troligen ont eller har givit upp. Sänkta och bakåtriktade öron under ridning visar hästen sin underlägsenhet mot ryttaren. När hästen galopperar kan den sänka öronen bakåt för att undvika att få damm och insekter i dem. För att veta vad öronpositionerna betyder vid ett tillfälle måste man även läsa av andra signaler från hästen.

Ögonen – Ögonvitan ses när hästen är mycket aggressiv eller mycket rädd. Kroppen är spänd och hästen är beredd att anfalla eller fly. En häst som är arg rör sig emot dig/andra hästar. En häst som är rädd flyr hellre eller om man väntar länge kan den komma till dig. De slutna ögonen visar att hästen är trött eller har ont. De vidöppna ögonen visar att hästen är uppmärksam eller rädd. Om hästen har halvslutna ögon betyder det att hästen är avspänd eller visar sin underlägsenhet

Näsborrar – De kan vara vidöppna vid vrede eller rädsla. De kan även vara slutna när hästen är arg.

Munnen - Hängande underläpp visar att hästen är avspänd. Uppskärrade hästar har ofta en spänd och knipande mun. Hästar som undersöker eller kliar varandra har oftast en förlängd överläpp. Föl som vill visa sin undergivenhet stänger och öppnar munnen i en slags tuggande rörelser, vuxna hästar kan även göra så om de är rädda för något. Att flema, är ett speciellt ansiktsuttryck, de håller nosen högt upp, överläppen riktas uppåt/utåt. Troligen har det s.k. Jakobssonska organet med detta att göra, det är lättare att få en "doftanalys" genom att flema. Hästar kan bete sig så när de luktar på färskt urin från en annan häst. När hästens tålamod är slut kan den bita dig eller andra hästar, det betyder också att den är ranghögre än den som blir biten. (Hämtat ur Hästen, skötsel och vård av Vogel Colin (1995))

Huvud och halsrörelser - Puffar med huvudet skapar uppmärksamhet, en hård knuff är mer aggressiv. Slänger hästen huvudet bakåt har den blivit skrämd. Skakar de kraftigt på huvudet vill de bli av med något t.ex. en fluga. En häst som sträcker fram halsen och samtidigt svänger med huvudet  och har höga steg driver sin hjord framför sig. Däremot har en sjuk/dåsig häst en annan hållning; huvudet och halsen sänks, ena bakbenet vilar troligen och svansföringen är låg. Det finns ingen antydning till upphetsning/rädsla.
Benrörelser – Slående framben ser man oftast i kombination med att de piper, det är när nya hästar träffas. De varnar varandra för att inte komma nära. Skrapa med hoven kan betyda att de letar efter föda, undersöker eller är otåliga/frustrerade. Höga steg betyder att något är farligt eller så vill hästen markera att den bestämmer.

Svansen - Med en hög svansföring visar hästen att den är uppspelt, om tom svansroten ses är hästen skrämd. Med en nedtryckt svans signalerar den om rädsla och undergivenhet.

Hela kroppen – Om hästen vill vara ifred för andra t.ex. i sin box vänder den baken emot den andra hästen, vilar ofta på ett ben, lägger halsen lågt, o blundar. Den kan även vända sig på samma sätt ifrån boxdörren och visar på så sätt att den inte vill bli störd av dig.

 




Första ridlektionen
När man leder en häst går man på hästens vänstra sida.
När man har ryktat hästen ska den sadlas och tränsas.
När man kommer till en ridskola på första ridlektionen brukar hästarna redan vara sadlade och tränsade, så då är det bara till att leda hästen till ridhuset eller där man ska rida.
Annars letar man reda på sin hästs sadel och träns och sätter på dem.
Gå in i spiltan eller boxen
När du ska gå in till hästen när den står i en spilta eller box måste du vara försiktig. Det är viktigt att du gör hästen uppmärksam på vad du tänker göra, annars kan den bli rädd då den överraskas. Man kan börja med att lugnt säga hästens namn och sen försöka få den att flytta sig till högersidan. Sedan kan du gå in i spiltan på vänstersidan.
Ryktborstar.

Vad ska ryktpåsen innehålla?

 

Rotviska - Används i pälsens riktning över hela hästen, var försiktig vid borstning på hästens huvud.

 

Ryktborste - Används tillsammans med ryktskrapan över hela hästen, rykta med långa relativt hårda långsamma tag.

 

Ryktskrapa - I ryktskrapan samlas stöv när man ryktar, slå ut stövet mot stallgolvet. Om stövet är vitt tyder det på att hästen är regelbundet och väl ryktad.

 

Hovkrats - Används till att kratsa hästens hovar före och efter ridturen.

 

Mankam - Används till hästens man och pannlugg.

 

Piggborste - Används om hästen är lerig eller vid fällning. Inte till svansen eller hästens huvud.

 

Sadla hästen

1. Lägg upp sadelgjorden över sadeln.
2. Lägg på sadeln lite för långt fram och drar den bakåt, så håret ligger rätt, annars kan det skava och hästen kan bli sjuk. Kommer den för långt bakåt lyfter man upp den och lägger på den igen.
3. Se till så att vojlocken ligger bra, den ska ligga högre upp än sadeln och det ska vara en lufttunnel mellan hästens rygg och sadeln.
4.Dra åt sadelgjorden lagom och ännu mer precis innan uppsittningen.

 

Tränsa hästen
1. Håll tränset i vänsterhanden.
2. Lägg över tyglarna över halsen.
3. Lossa grimman och knäpper den löst igen om hästens hals. Då kan den inte springa iväg medan man tränsar.
4. Ta tag om hästens nos och håll ner huvudet.
5. För in bettet i hästen mun med vänsterhanden.
6. För över nackremmen över öronen.
7. Dra fram pannluggen och spänn käkremmen. Under käkremmen ska man få plats med en knuten näve.
8. Spänn nosremmen, det ska gå att sticka under en eller två fingra

Leda hästen
När hästen väl är sadlad och tränsad ska du leda ut hästen till ridhuset eller ridbanan. När man leder en häst går man på hästens vänstra sida. Håll tyglarna nära hästens mun med höger hand och pekfingret mellan tyglarna.

Sitta upp och sitta av
Tänk att det kan se så lätt ut för duktiga ryttare att sitta upp på en häst som kanske är flera decimeter högre än ryttaren, men sedan när man själv står där för första gången framför en färdigsadlad häst kan det kännas som om Mount Everest stod framför en, och man har inte det minsta lust för bergsbestigning...
Det här är det vanligaste sättet att sitta upp:
 Stå med ryggen mot hästens huvud och håll i tyglarna med den vänstra handen. Sätt sedan vänster fot i stigbygeln och svinga dig raskt upp i sadeln. Ibland kan man behöva ta ett mantag med vänstra handen och hålla i sadelns bakvalv med den högra. Tänk bara på att inte klänga dig i stigbygeln, för då kan sadeln lätt glida och hamna på sned.

Lyft sedan det högra benet högt över hästens bak och sjunk mjukt ned i sadeln. Var försiktig att du inte sparkar till hästen på baken med benet när du svingar över det över hästens rygg eller dunsar ned i sadeln.
Nu är du redo att börja rida!

Att sitta av hästen är betydligt enklare än att sitta upp, så därför finns ingen bildserie till det.
Då släpper du helt enkelt bägge stiglädren, tar tag i tyglarna med den vänstra handen. Sedan lutar du dig framåt och lyfter du det högra benet över hästens rygg (utan att sparka den på baken) och glider ned på marken. Landa med lätt böjda knän.

 

Din stis
Det absolut bästa är att redan från början försöka sitta så korrekt som möjligt och på så sätt slippa en massa framtida besvär med sitsen som kanske kan vara svåra att rätta till.

Den lodrätta sitsen är något av det första man får lära sig inom ridningen. Då sitter man alldeles rak i ryggen med lätt sänkta hälar och avslappnade axlar. Ha blicken riktad framåt när ni inte ska svänga. Denna typ av sits används vid all typ av ridning, framför allt dressyr.

Den lätta sitsen används framför allt vid hoppning av lägre hinder och ridning över cavaletti. Man skjuter fram skänkeln en aning för att bli stadigare i benet och lutar sig en aning framåt, utan att för den skull förlora balansen och tippa framåt.

Var noga med handställningen: raka handleder och tummarna upp. Händerna ska vara burna. Balansen får inte sitta i ett stumt grepp i manen eller framvalvet. Det är bara i handikappridningen som man kan tillåta ett handtag, för att de ryttarna ofta har sämre förutsättningar att balansera.

 

Att sätta igång, styra och stanna hästen
Man sätter igång hästen i skritt genom att trycka med benen, som kallas skänklar på fackspråk, mot hästens sidor. Om du inte känner hästen är det klokt att först trycka lite försiktigt och sedan hårdare om det inte hjälper eftersom du inte vet hur känslig den är. På vissa hästar kan man behöva arbeta rätt kraftigt med skänkeln för att få dem att gå fram ordentligt, medan det räcker med en lätt spänning i benet för andra. Så man får helt enkelt pröva sig fram!
Tänk bara på att inte hålla på att sparka eller "mala" med skänkeln hela tiden! Så fort hästen går fram mjuknar skänkeln, och är den "omöjlig" att få fram är det bättre att ta ett spö och slå en gång (hur hemskt det än låter) så hästen vaknar och sedan berömma den jättemycket när den gör rätt. Det är nämligen så hästar bär sig åt i flock. Om ledarhästen säger åt en häst att gå sin väg och den inte lyder ögonblickligen får den en spark eller några bett, och sedan är allt bra och de är bästa vänner igen! Så gör en bra ledare alltså. En dålig ledarhäst håller hela tiden på att småtjatar på de andra hästarna, och då gör de andra garanterat strax uppror! Det samma gäller oss, fast då är vi hästarnas ledare.
Att styra hästen, sedan, är lite klurigare. I början tror många ryttare att man styr enbart med tyglarna, men ju längre fram man kommer i sin ridutbildning, desto mer börjar man förstå att både skänkel, vikt och tygel arbetar när man styr en häst.
Om vi säger att du tillexempel ska vända till höger börjar du med att titta åt höger. Inte bara med ögonen, utan vänd hela huvudet, för då läggs din vikt automatiskt åt höger, och det känner hästen. Så en riktigt välriden häst vänder redan när du tittar åt ett visst håll! Ta sedan ett mjukt tag i höger tygel och tryck samtidigt lätt med vänster skänkel, och vips har hästen vänt! Om hästen, mot förmodan, skulle fortsätta framåt och bara vända huvudet åt höger får du korta tyglarna och hålla ett lätt stöd på yttertygeln (i detta fall den vänstra) medan du vänder.
Även när man stannar en häst arbetar skänkeln, fast inte lika aktivt som när man sätter igång den. Då driver man mjukt med bägge skänklarna samtidigt som man lutar sig aningen bakåt och kramar tyglarna tills hästen stannar.
Om man skulle göra halt genom att bara dra i tyglarna skulle vi istället få en ovillig häst som rycker upp huvudet och stannar med sänkt rygg, i stället för med sänkt hals och lätt välvd rygg (i rätt form) som den ska.

Ridbanans vägar
Ridbanans vägar är grunden för dressyr och på sätt och vis även hoppning, och de är oerhört bra att kunna, inte minst om man är ridskoleryttare men också om man rider själv och har svårt att hitta på något att göra under ridtillfällena.
1. Snett igenom rids diagonalt över ridbanan. Man svänger alltid efter en kortsida. Många lite erfarnare ryttare ökar gärna traven på diagonalen när de rider snett igenom.
2. Vänd rätt upp. Oftast säger ridläraren om man ska byta varv eller inte, men det vanligaste är att man gör det.
3. Halvt igenom är en variant på snett igenom och ett bra sätt att byta varv på.
4. Volter är ett bra sätt att gymnastisera hästen på och gör den mjukare i sidorna. När du har lärt dig att ställa hästen är volter ett utmärkt sätt att träna detta på! Tänk på att voltens början och voltens slut ska vara på exakt samma ställe!

5. Volt tillbaka är det vanligaste sättet att byta varv på.
6. Serpentiner är en lite svårare ridväg som kräver uppmärksamhet av häst så väl som ryttare. Meningen är att hästen ska ställas inåt i svängarna för att sedan gå rakställd på raksträckorna. Börja med ett par bågar över medellinjen i skritt. Sedan när du har lärt dig mer, kan du försöka dig på fler bågar i trav!
7. Volterna. Ridning på volterna är också ett utmärkt sätt att ställa hästen på. Här visas också hur man byter varv på en volt, ett så kallat "S genom volten".
8. Byt om volt innebär att man rider en halv åtta och byter på så sätt volt.

 

Stallskötsel
Box eller spilta

Det är viktigt att stallet är rent och att golvet inte är halt. En box är ett litet rum som hästen kan gå lös i. Ska hästen vara i en box så måste boxen vara tillräckligt stor. Hästen måste kunna ligga ner och sträcka på benen, och väggarna får inte vara för höga, annars kan hästen inte titta ut.
I alla boxar och spiltor ska det finnas en foderkrubba och en vattenkopp. Det vanligaste stöet är spån och därefter kommer halm, torv och tidningspapper.
På ridskolor står många hästar i spilta eftersom de får mycket motion. En häst som inte rids eller är ute så mycket bör inte stå i en spilta utan hellre i en box så att den får röra sig mer fritt.

Skötsel
Varje dag ska man mocka ut hästens bajs och kolla så att hästen har det torrt och fint i sin box.
Den ska ha rent vatten varje dag.
Den behöver en saltsen i sin box.
Man ska sopa och hålla rent i stallet.
Hästen ska få vara ute i sin hage varje dag.

Hästens kroppsdelar och tecken



 

 

Hästens Färger

BLACK
Alla blacka hästar har en ål (svart rand från mankammen till svansen över ryggen), grepp (en mörk strimma på var sin sida om manken) och zebratecken på benen (mörka tvärgående ränder). Fjordhästen är ett bra exempel på en brunblack häst. Den vanligaste blackfärgen fjordingar har är ljusbrunblack.
BRUN
En brun häst har brun hårrem som kan vara i olika toner från ljust brun till svartbrun. Skyddshåren är alltid svarta och många bruna hästar är svarta på benen upp till knäet.. Brun är nog den vanligaste färgen och den finns inom de flesta hästraser. Fölen föds bruna och färgen förändras inte.

FUX
Fuxens hårbeklädnad är helt rödbrun. Den rödbruna färgen varierar från ljus fux till så mörk att hästen nästan ser svart ut

SVART
En helt svart häst brukar också kallas för rapp Riktigt svarta hästar är ganska sällsynta. I vissa raser finns färgen inte alls, men i t.ex. shetlandsponnyrasen är den relativt vanlig.

SKIMMEL
Skimmeln har mest vita täck- och skyddshår. Det finns två olika sorters skimlar: avblekbar och konstant. Den avblekbara skimmeln föds mörk och ljusnar med åren tills den blir helt vit. Den konstanta skimmeln föds vit och behåller sin vita färg livet ut.
Avblekbara skimlar är klart vanligast och de finns inom flertalet raser

STICKELHÅRIG
Stickelhåriga hästar har en grundfärg med inslag av vita hår i hårremmen. Den kan vara brun, fux eller svart med stickelhår. Fölen föds med grundfärgen.

SKÄCK
Skäckar har stora skarpt avgränsade fält av vitt och färg. Skäckar kan ha två eller tre färger och skyddshåren och hovarna kan också ha två eller tre färger. Det finns brunskäck som är brun och vit med svart eller vit man och svans, rödskäck som är rödbrun och vit ,samt svartskäck som är svart och vit.

TIGRERAD
Tigrerade hästar har mindre fläckar av färgade hår på vit botten eller vita fläckar på färgad botten. Storlek och täthet varierar i färg beroende på täckhårens fläckar.

ALBINO
Albinos saknar helt färgpigment. Ögonen är stålgrå eller blå, hud och hovar är ljusa.

ISABELL
Isabellfärgade hästar har ljusgula täck- och skyddshår i olika nyanser.

 

 

Tillbaka